lokanders

Yepp, min plutt fyllde 1 helt år i torsdags! Helt ärligt, fattar verkligen inte var tiden tar vägen. Var det inte bara några veckor sen som jag kände av dem första värkarna? Ja men, den historian har jag ju inte berättat! Eller? här kommer den iallafall:
Tisdagen den 5:e augusti, på kvällen nån gång, vi är i garaget (som vanligt), vi sitter där man röker, utanför lägenheten. Yeye, dem HAR faktiskt en lägenhet I garaget. Och med 'dem' menar jag Ragnhild och Hasse (Kenneths mamma och hennes gubbe).
Jo, där iallafall känner jag plötsligt att jag får nån smärta i magen. Eftersom detta är första ungen vet jag inte hur värkar känns så tänkte inte riktigt att det skulle vara dags, för smärtan gick över efter en stund. Inte mer med det. Senare åkte vi hem. Somnar. vaknar vid halv fyra på morgonen, om jag minns rätt, av att jag hade skitont i magen! Går in på toa i tron om att jag var jävligt skitenödig men inget kom. Tror jag gick och la mig sen men fick ingen ro så upp igen och börjar fatta att det faktiskt ÄR värkar. Eller, det fattade jag väl på riktigt efter jag hade pratat med mamma som jag ju var tvungen att ringa. Så hon förklarade hur hon hade känt.
Ringer NÄL och säger att jag har fått värkar men systern jag pratade med tyckte jag skulle ta det lugnt och gå in och ta en dusch och sen ringa upp igen. Så det gör jag. Men lika ont i magen har jag för det! Såklart! Ringer sjuktaxi (som jag var tvungen att ta då Kenneth skulle jobba). Men den jävla sjuktaxin skulle jag få vänta på i ungefär 156 timmar!! Så jag går runt och väntar. Väntar. Väntar. Har ont. Väntar. Sen bestämmer sig Kenneth för att skita i jobbet och köra in mig istället, så jag ringer och avbeställer sjuktaxin.
Vi hämtar mamma på vägen för hon skulle, som tur var, med mig in. Väl framme röker jag några bloss på mamma cigg, vem vet när jag skulle få röka igen! Hmm, när var vi inne nu? Tror klockan var halv sex eller sex... Eller halv sju-sju? Äh, skitsam. Kommer in, dem undersöker mig och sätter band och skit på magen. Dem upptäcker att plutten min inte tål mina värkar så dem säger att bebisen måste ut inom 20 minuter. Genom kejsarsnitt då. Fan vilken chock jag fick! Blev ju inte alls som jag trodde. Först ville dem söva mig så jag börjar grina (överkänslig som man var under den tiden) och säger att jag vill vara vaken. Så dem kommer in en stund senare och säger att det är okej. Så mitt upp i chocken blev jag glad för att jag fick vara vaken när dem skulle ta ut min bebbe. Får ryggmärgsbedövning som jag har för mig gjorde fan så ont! Sen efter lite annan skit börjar dem skära och ha sig. Va skumt det kändes. (Har för övrigt inte tillbaka all känsel runt ärret ÄN!) När älskling kom ut sprang dem iväg med han direkt för han mådde inte alls bra. Navelsträngen 1½ varv runt halsen. Så jag fick se han för första gången när han var någorlunda ren och fin! Såg direkt att han var min lille Se7en! Herregud vad liten han var med sina 2550 gram och 47 cm långa kropp!
Vi fick åka hem efter en vecka med tanke på att han var så sjuk och låg på neonatalvården nästan hela tiden.
Innan man åker hem får man ju prata med en där inne om hur man mår och sånt. Vi frågade hur det hade gått om jag hade väntat på den där sjuktaxin och inte åkt in tidigare med Kenneth. Det visste hon inte. Det kunde gått illa iallafall. Så det var TUR att Kenneth erbjöd sig, annars hade jag kanske inte haft min Se7en hos mig idag... Är så glad att jag har honom. Det går inte att beskriva i ord hur mycket jag älskar den lille vilden! <3

Nu är det sovadags för Moi. Kalas för lillSjuan imorgon/idag! Natti, natti!